Bilen skvalpar över rötter och gropar och slirar ibland till i snön som är befläckad av djurskit. Chefen talar rakt ut i luften framför sig medan han girar mellan hindren.
– Norrmännen ville bygga en motorväg, men inte svenskarna, i varje fall inte efter regeringsbytet. Det var under kriget. Det kan inte vara så många år sen träden bröt igenom asfalten.
Allt är mycket spännande, och jag skrattar nästan hela tiden. Chefen å sin sida tycks mer sammanbiten än äventyrslysten och verkar försöka mana den fortsatta vägen framåt, in i existensen med sin rena vilja. Han besvärjer den. Tillber den.
– Kom igen, vägjävel, håll undan skogshelvetet ett tag till. Håll ut. Snälla! Jag mediterar över hans beteende och över det faktum att vissa varningslampor har börjat lysa på instrumentbrädan medan jag inser att min tidigare fråga kanske var viktigare än jag trott. Jag ställer den igen.
– Är du kär, Chefen? Eller vad fan håller du på med?