Per Lindbergs nya diktsamling rymmer många ”jag”: ensamt i sin fåtölj, i förhållande till ett älskat ”du”, uppslukat av människomassan på tågstationen, eller mer oväntat som ett bröd i en brödburk, som ett sommarregn, som en fågel eller rentav en kattnos. Dikterna rör sig fritt in i och ut ur medvetanden och föremål, lika lekfullt lyhörda inför inre känsloyttringar som för väderväxlingar, lika allvarliga inför åldrande, sjukdom och död som inför det levande och alltid med uppmärksamheten skärpt mot det ovanliga i vanligheten, det oväntade i det vardagligt välbekanta. I den urbana sonettsviten ”Känsloliv i Stockholm” görs existentiella iakttagelser från ett antal adresser runtom i staden. Men samlingen rymmer också 250 meter grusväg.