Människobyggnaden

En debut med klassisk hållning och modern nerv. ”Människobyggnaden” växlar mellan dikt och aforism, mellan filosoferandets tyngdlöshet och konventionens strypsnara. Tonen är självironisk och öm, skärpt av musikens disciplin. Ett stillsamt trots ger mindre tröst än klarsyn. Döden nedmonteras men kvarstår i en huvudroll. Humor och allvar samsas.

”Sensommaren 2021 råkade jag på en av dikterna ur Claes Anderssons diktsvit ’På havets botten’. Det drömska poemet blev min egen startnyckelomvridning. På stulen tid komponerade jag långsamt och med en enda pålitlig motor: förmågan att lager för lager upptäcka min grundmurade oskicklighet. När man inte längre ser någon oskicklighet i det skrivna, har man troligen inte alls övervunnit den, utan bara till slut vant sig vid den. Det är då man är redo att ge ut en bok. – Tyvärr hade jag inte tid att vänta så länge.”
/ Mattias Nyberg


Ur ”Människobyggnaden”:


När jag var ung 

utgjorde de medelålders 

underarten medelåldersmänniskor

Inte var de

på sin brinnande stubin

stirrande granater

Min stubin brann också 

men så fjärran

att du förstår

vad jag

när jag vaknade på morgonen 

förväxlade lågan med