Steinar Opstads dikter har en stark tilltro till poesins nödvändighet och förmåga att gestalta livets essens. De har drag av både dikt och bekännelse och känns alltid erfarna, prövade mot den egna existensen. Det finns ett allvar och ett patos som hör ihop med diktens pretentioner, men dikterna i sig är inte pretentiösa utan har ett tilltal som kan vara både enkelt och öppet. Tillvaron, tron, kärleken, allt måste utmanas, blottläggas, sättas på spel. Ärligt och ibland brutalt, men som alltid hos Opstad med ett finstilt idiom för att skildra den ensamhet och längtan vi alla delar.