Legenden om den längsta natten

Äntligen skulle han få det gjort! Det var som om en osynlig kraft tvingade honom. Var det ödet? Kunde man undgå ödet? Det han blivit beordrad att göra skulle komma att få förfärliga konsekvenser, han bara kände det på sig ... Hela natten hade han surrat runt och våndats; skulle han göra det eller inte ... Han ville inte. Men han måste. Ja, han var helt enkelt tvungen. Ett litet stick bara, så skulle det hela vara över. Ett litet, litet stick i det lilla människobarnets arm. Det skulle väl inte vara så svårt.
Så när som på det lilla barnets mjuka andning, var rummet helt tyst. På nattduksbordet syntes försommarens första sirliga blombukett. Dess väldoft blandades med vinden, som blåste milt genom det öppna fönstret och lyfte lätt på den tunna spetsgardinen där han klamrade sig fast. Månen lyste med sitt ljuva sken in i flickans rum.
Om jag blundar, tänkte myggan, kanske det går lättare. Vid en vindpust släppte han taget och lät den föra honom fram mot flickebarnets säng. Han segnade utmattad ned på hennes arm. Så varm och mjuk den var och full av små fjun. Han vågade inte röra sig, tänk om någon kom. Hon kanske vaknade. Eller, kanske hade människorna här sådant där myggift i barnets rum, så att han när som helst kunde falla död ned, DÖD! En uggla hoade långt borta, kanske för att varna honom. Han var tvungen att skynda sig och inte fega ur. Sticka till, ned med gadden bara. Suga upp lite blod. Men, inte för mycket, då skulle han nog svimma. Han rös, knep ihop ögonen, böjde på huvudet och stack till.