Bonobon och tio guds bud : på jakt efter humanism bland primater

Under lång tid har Fernissteorin dominerat synen på människans moral. Enligt den är moralen bara en tunn fernissa, som med nöd och näppe förmår dölja människans sanna natur, vilken är totalt självisk. Men på kort tid har denna uppfattning ändrats 180 grader. Nu råder bred enighet om att empati, altruism och samarbetsvilja inte bara är medfödda hos människor utan även hos många djur. En av de främsta företrädarna för detta nya paradigm är primatforskaren Frans de Waal. I flera tidigare böcker har han berättat om hur en rad däggdjur i hög grad besitter många av de egenskaper som vi kallar mänskliga. Det fortsätter han att göra även i Bonobon och tio guds bud, men denna gång tar han ytterligare ett steg för att plocka ner människan från hennes piedestal, nämligen att sätta in religionen i ett evolutionärt sammanhang. Fastän själv ateist betonar Frans de Waal att religion kan spela en positiv roll i samhället. Samtidigt är han skeptisk till den nyateistiska rörelsen, som han kritiserar för dogmatism, enligt de Waal ett långt större hot än religion i sig. OM FÖRFATTAREN Frans de Waal född i Nederländerna, verksam i USA sedan trettio år är en av världens mest kända primatforskare, vars böcker har nått en stor läsarskara på många olika språk. Hans vetenskapliga arbeten har publicerats i tidskrifter som Nature och Science och special­tidningar om djurbeteende. Frans de Waal är professor vid psykologiska institutionen vid Emory University och chef för Living Links Center vid Yerkes National Primate Research Center i Atlanta. Han är medlem i både Nationella vetenskapsakademin i USA och Kungliga nederländska vetenskapsakademin. 2007 utsågs han av Time till en av världens mest inflytelserika personer idag, och 2011 av Discover som en bland 47 (alla tiders) Stora vetenskapliga tänkare. UR BOKEN Mitt liv som toalettgroda I Australien är det inte ovanligt att hitta en bastant groda i toaletten. Även om man försöker bära ut den hoppar den glatt tillbaka ner i toalettstolen, där den håller sig fast med sina sugkoppsfötter under de tsunamier som vi männi­skor åstadkommer. Grodorna tycks inte ha något emot alla de mänskliga utsöndringar som virvlar runt i avloppet. Men det har jag! Jag kände mig som en toalettgroda under föregående sekels sista tre årtionden. Jag tvingades hålla fast med förtvivlad kraft varje gång det kom ut en bok om människans villkor, oavsett om den var skriven av biologer, antropologer eller vetenskapsjourna­lister, eftersom de flesta av dem förde fram ­tankegångar som var helt emot min syn på vår art. Man kan uppfatta människor antingen som goda av naturen men i stånd att göra ont, eller som onda av naturen men i stånd att göra gott. Jag råkar tillhöra det första lägret, men litteraturen ­betonade enbart den negativa sidan. Till och med positiva drag måste formuleras som ­problematiska. Djur och människor älskar sina familjer? Låt oss kalla det "nepotism". Schimpanser tillåter vänner att äta mat ur deras händer? Låt oss kalla det snatteri­ och "tiggeri". Det rådande tonläget var fullt av misstankar mot snällhet.