Samhällskritik

När jag kom tillbaka till Sverige efter närmare tio år utomlands blev jag närmast chockad över den konsensusnorm som uppenbarligen gällde. Samtliga politiska företrädare från alla partier hade tagit till sig normen. Men inte nog med detta, även myndighetspersoner, chefer för statliga verk, chefredaktörer, ledarskribenter, public service företrädare m.fl. är ytterst noga med att följa normen för att i annat fall ifrågasättas som lämpliga för sina uppdrag. Den svenska pressen har på eget bevåg utnämnt sig till vakthund och om någon i etablissemanget endast aldrig så lite slinter med tungan i något sammanhang kastar sig pressen över vederbörande som ett pack hyenor på savannen. Det gäller då för "dissidenten" att snabbt göra en s.k. pudel, d.v.s. kasta sig framstupa och be hundra gånger om ursäkt. Vänstern är ju värst bland hyenorna men även socialliberaler har lydigt anpassat sig till normen. Och, det har konstaterats att 75-80 % av journalistkåren röstar på ett vänsterparti. Det är ju förklaringen till att t.ex. miljöpartiet nästan aldrig nagelfars eller kritiseras i pressen. Jag har i olika sammanhang liknat normen vid en boa constrictor som omfamnat oss så hårt att syret snart tar slut. Vi vet av erfarenhet att när kvävningskänslan blir tillräckligt påtaglig blir vi, liksom djuren, desperata. Den här utvecklingen är ytterst olycklig då den begränsar det offentliga samtalet och således utestänger en oerhört viktig ingrediens i det vi kallar demokrati. Många av de krönikor/essäer som finns återgivna i boken riktar sin udd mot detta negativa fenomen och där en ytterligare ingrediens är att stora delar av pressen snarare är megafoner för en egen politisk agenda än objektiva nyhetsrapportörer. Reflekterande personer måste fråga sig hur länge denna utveckling kan pågå och vad som skulle kunna stoppa den för landets bästa?