Arbetsrättens bevisregler – vem ska bevisa vad?

Inom civilrätten är frågor om bevisning och bevisbörda ofta avgörande för en parts rättsliga ställning i en viss praktisk rättsfråga. Det räcker inte med att ha rätt för att få rätt. Det rättsliga utfallet är alltid i grunden beroende av hur beviskraven i en tillämplig rättsregel är formulerade. Utgångspunkten för bevisbördans placering är att part som säger sig ha en viss rättighet också har uppgiften att bevisa att så är fallet. Från den huvudregeln finns emellertid ett stort antal undantag eller regler som ”modifierar” huvudprincipen. I vissa fall följer placeringen av bevisbördan direkt av den civilrättsliga regelns konstruktion. Så exempelvis har i princip en arbetsgivare bevisbördan för att en uppsägning av personliga skäl grundas på ”sakliga skäl”, trots att det är arbetstagarsidan som yrkar ogiltigförklaring och/eller skadestånd med påstående om att de sakliga skälen för uppsägningen inte föreligger. På det arbetsrättsliga området är det särskilt viktigt att notera dessa undantag och modifieringar (delad bevisbörda och annan bevislättnadskonstruktion) beträffande bevisning. I den praktiska tillämpningen är det helt centralt att man som part förstår innebörden av begreppet bevisbörda och hur man som part har att hantera frågor kring bevisbördans placering samt eventuella regler, som innebär bevislättnad i ett eller flera hänseenden. I den här boken beskriver jag bevis- och bevisbördereglerna inom de olika områdena av arbetsrätten. Naturligtvis har det inte funnits utrymme att i denna begränsade framställning kommentera bevisreglerna i förhållande till alla materiella arbetsrättsliga regler. Mitt syfte är dels att utifrån arbetsrättens mest centrala regler beskriva innebörden av ”bevisbörda”, dels att framhålla de viktigaste bevislättnadsreglerna inom arbetsrättens område.