Nära Nauru : varför vi behöver öar

Den lilla söderhavsön Nauru kallades länge Pleasant Island, den behagliga ön. Ön var mycket vacker. 1907 upptäckte tyskar och engelsmän att det fanns fosfat från fågelspillning i överflöd på ön och behovet av gödsel var stort runt om i världen. Fosfatet exploaterades och under några decennier efter självständigheten 1968 tillhörde Nauru världens allra rikaste nationer. Pengar strömmade in. Öborna slog världsrekord i fetma, diabetes och slöseri. Nu är naturresursen slut, landskapet förstört och alla pengarna borta. Nauru räknas som en av världens fattigaste nationer, och ön är varken behaglig eller vacker längre. Nauru har blivit världens minst besökta land.

Anders Källgård bestämde sig ändå för att resa dit: Vi behöver avgränsade öar för att förstå hur det kan gå, vi behöver island laboratories nu på 2000-talet lika mycket som Darwin behövde dem på 1800-talet och antropologer och lingvister på 1900-talet. Vi behöver ön Nauru som ett varnande exempel.

Nära Nauru blir till en svidande kritik av kapitalismen, som tycks oförenlig med ett ekologiskt hållbart samhälle men som vanligt tar Källgård under sin resa oväntade omvägar i tid och rum, med nedslag på små och stora öar. Resan till Nauru börjar i den ryska gruvbyn Barentsburg i arktiska Svalbard och går sedan via Nya Guinea, Trobrianderna, Tasmanien, Salomonöarna och Kiribati. Han berättar om den berömde socialantropologen Malinowski, om den galne dansken som blev kung av Island och om fransyskan Louise Girardin, som på 1700-talet klädde ut sig till man och följde med en expedition till Söderhavet. I nutid intervjuar han turistchefen i världens minst besökta land, han besöker det isolerade kwaiofolket på ön Malaita och han träffar en kvinna som byggt sin egen ö.

Nära Nauru är en debattbok men också en reseskildring av bästa sort: tänkvärd, lärorik och rolig.

Boken är rikt illustrerad med ca 90 färgbilder m.m. Kartor av konstnären Johnny GR Ahlborg.

Anders Källgård är författare och läkare, bosatt i Varberg. Han är Sveriges kanske främste "nesofil" ö-älskare, och ö-skildrare, bl.a. med standardverket Sveriges öar. Denna nya bok ingår som sista och tredje fristående bok i hans trilogi om resor till fjärran små "frimärksöar", efter "På Pitcairn" (2004) och "Till Sankt Helena" (2011).