Den andra och avslutande delen i biografin om prinsessan Ingeborg (1878–1958) fokuserar framför allt på andra världskriget och dess följder för hennes familj. Här bjuds på stor dramatik då de tyska angreppen på våren 1940 leder till att flera av Ingeborgs närmaste drivs på flykt. Kung Haakon och kronprins Olav av Norge flyr till Nordnorge, medan kronprinsessan Märtha lyckas ta sig till Sverige.
Aldrig har hennes farofyllda flykt och uppehåll i Stockholm 1940 skildrats så här ingående. Ingeborgs äldsta dotter Margaretha och hennes bror, kung Christian X, får uppleva fem år med tysk ockupation av Danmark, och hennes svärson, kung Léopold av Belgien, placeras i husarrest av tyskarna.
Boken tar också upp kungafamiljens roll i Sverige under andra världskriget, där kung Gustaf flera gånger, och oftast i samförstånd med statsminister Per Albin Hansson, agerade utanför de konstitutionella regler han följde i fredstid. Själv var prinsessan Ingeborg en inbiten antinazist, som stödde den engelska motståndsrörelsen SOE och som under sina resor till Danmark fick bära med sig hemliga meddelanden åt bägge hållen.
I en vidare bemärkelse blir boken en jämförande skildring av hur monarkierna i Norge, Danmark och Belgien reagerade på det tyska anfallet. I Danmark fick kungafamiljen inget val då landet ockuperades mycket snabbt. Men för de andra två
Monarkiernas kriser var inte över i och med krigsslutet 1945. I Italien och i de östeuropeiska länderna tvingades kungarna bort. År 1950, stod Belgien på randen av ett inbördeskrig, då den kritiserade kung Léopold , återvände efter fem års landsflykt i Schweiz. Krisen ledde till att prinsessan Ingeborgs barnbarn, den blott 20årige prins Baudouin fick träda i hans ställe.
I dessa svåra tider stod Ingeborg alltid vid sina barn och barnbarns sida och engagerade sig för dem på de sätt hon kunde. Under 1950-talet drabbades hon sedan av flera svåra prövningar på det personliga planet, men hon lät sig inte nedslås av dem, utan förblev ett viktigt stöd för sina närmaste.