Jag heter Britta och e' som jag e' : - en gammal mammas svar på en vetgirig dotters alla frågor

Jag var väl i femårsåldern när jag kom bort till Elins föräldrar, tant Tilda och farbror Karl, som bodde i gården bortom Oskars gård. -Nämen, oj så tjock du är! Så där kunde de utbrista, utan att egentligen mena något illa med det. För dem var det inget skällsord, utan mera som att jag var ett livskraftigt och starkt barn. När jag kom dit en annan dag var jag väl lite sur och butter, behövde förmodligen komma hemifrån en stund. Då gick jag över till dem eftersom de alltid var glada att se mig. -Nämen, kom in du lilla, sa farbror Karl vänligt. -Vem är det som kommer här, vad heter du idag då, undrade tant Tilda. -Jag heter Britta och e som jag e, svarade jag med eftertryck. Jag ville inte att de skulle säga att jag var tjock, det fick jag höra nog av hemma. Det var inte så lätt alla gånger, men åt dessa snälla människor vågade säga ifrån. Hemma blev jag bara ledsen. Det här är min mamma Britas självbiografiska berättelse om sin uppväxt på en bondgård i Bredsättra by, på östra Öland. Den tar sin början sommaren 1935 och slutar 19 år senare, i kampen om att återfå krafterna efter att några år tidigare ha insjuknat i polio. Tidigare har jag, i egenskap av Kroppsterapeut, givit ut tre fackböcker om mitt arbete med Rosenmetoden.