En lågmäld berättelse som viskar sig rakt in i hjärtat.
När solen gick ner över det gemensamma livet, öppnades dörren till ett nytt slags närvaro – präglad av ensamhet, humor, vardaglig envishet och en okuvlig längtan att förstå.
Vanliga dagar blandas med goda – och även den värsta dagen. I denna gripande och livsnära skildring får vi följa Hannelores dagbokslika texter där stort och smått vandrar sida vid sida: en tung sjukdomstid, sorgen efter en livskamrat, det milt kaotiska trädgårdspusslet, kantstötta kaffekoppar, blåbär i frysen och vardagliga reflektioner kring samhällsfrågor, språk, etik och tro.
Med skärpa, värme och obönhörlig ärlighet delar hon sina tankar om lojalitet, ensamhet, flykt, kärlekens hållfasthet och vikten av att orka stå upp – även när rösten skälver (och knäna protesterar).
Det här är en bok för dig som vet att livet inte är en rak linje. För dig som har burit minnen som skaver – och ändå valt att gå vidare. En berättelse som inte väjer för mörkret, men som söker ljuset med varje mening. En bok att vila i. En bok att känna igen sig i. En bok som påminner om att det aldrig är för sent att fortsätta leva – eller att skälla lite på systemet.