Författaren Lilian Ryd och den legendariske juristen Tomas Cramér ger i sin bok en både begriplig och fängslande skildring av hur Nordskandinaviens komplicerade förflutna påverkar det samiska och det svenska samhället än idag. "En ström av utländska besökare har också under snart två tusen år publicerat sina intryck av Lappmarkens folk på latin, grekiska, engelska, franska och andra språk. Från 800-talet och framåt finns även nordiska källor om samernas handel och försörjningsmetoder. Men ännu på 2 000-talet skrivs det, till och med i historiska tidskrifter, exempelvis följande: Fram till 1870-talet var norra Sverige ett öde och i stort sett okänt område, befolkat av samer och några få jägare. Nej då, det är inte feltryck för hövding Ottars 870-tal, utan det var just 1870-tal som avsågs i en artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Världens historia så sent som i mars år 2010. Sanningen är att Lappmarken inte ens för 1 200 år sedan var något isolerat skatteparadis. Lappmarkens historia är mycket mera internationell än man vanligen tänker sig. Detta stora område och dess invånare har under tusentals år deltagit i internationell handel och varit föremål för kungars och kejsares landanspråk, administration, skatteuppbörd och lagstiftning."
Tillägg till kapitel 11. Här visar vi att 1608 års landslag är giltig och relevant för de samiska rättigheter som ska behandlas i Girjasmålet i Högsta Domstolen hösten 2019.
1608 års landslag befäster samisk äganderätt idag Johan III utgav 1584 ett starkt kungabrev om samernas rätt till land och vatten ända till Ishavet. Karl IX bekräftade detta i flera kungabrev om skattemannarätt, och framför allt i sin landslag 1608. Där fastslog kung Karl att domare hade rätt att döma efter kungliga brev, alltså bland annat Gustav Vasas brev år 1526, 1543 och 1551. De föreskrev att svensk lag gällde för samerna, samt att samerna hade äganderätt till land och vatten. Dessa samiska rättigheter bevakades av lagmannen för Lappland, som fram till 1654 var den inflytelserike Axel Oxenstierna. Landslagen av 1608, med dess förmånliga villkor för samerna, befästes sedan på nytt av kung Fredrik I år 1736. Kung Fredrik stadfäste då 1734 års landslag, vilket innebar att 1608 års landslag fortsatte att gälla. Den samevänliga inställningen i landslagen formulerades på nytt 1993, då en ny lag bekräftade urminnes hävd för samerna.
I Gällivare tingsrätts dom i Girjasmålet 2016 bekräftades vad också de stora utredningarna i Altevatnmålet i Norge och Skattefjällsmålet hade kommit fram till, nämligen att den samiska befolkningens rätt till land och vatten erkändes som privaträtt-civilrätt, urfolksrätt i grundlag. Domen i Girjasmålet överklagades som väntat av svenska staten. Hovrätten för Övre Norrland valde i sin dom 2018 en delvis annan linje än tingsrätten. Både samebyn och svenska staten har överklagat Hovrättens dom till Högsta domstolen. Målet kommer att behandlas i HD hösten 2019. Redan år 1977 erkände Sveriges riksdag, i bifall till en proposition om samlade insatser för samerna, deras särskilda ställning som ursprunglig befolkning i Sverige. Det kan definieras som autokton minoritet, det vill säga en etnisk grupp som bott och försörjt sig i ett land sedan urminnes tid.