Stalingradprotokollen : sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget

»Det var andra världskrigets blodigaste slag - så
brutalt att Röda armén hemligstämplade sanningen.«
- The Independent


Redan tidigt beslutade Röda armén att dokumentera andra världskriget. En historikerkommission tillsattes och i januari 1943 sändes tre historiker till Stalingrad. De intervjuade flyktingar, meniga rödarmister, befälhavare och tyska krigsfångar. I stridens larm berättade man ärligt och öppet om sina upplevelser, även om feghet och rädsla. Det digra intervjumaterialet visade sig emellertid oanvändbart som propaganda och när den judiske chefen för kommissionen fråntogs sin professorstitel under den sovjetiska efterkrigstidens antisemitiska kampanjer gömde han protokollen i en källare. Några historiker vårdade arkivet i hemlighet och nu, 70 år efter dess tillkomst, har den tyske historikern Jochen Hellbeck sammanställt de häpnadsväckande intervjuerna som kastar nytt ljus över människorna som deltog i ett av världshistoriens grymmaste slag.


Jochen Hellbeck, född 1966 i Bonn, studerade historia och slavistik i Berlin, Leningrad, Bloomington och New York. Professor vid Rutgers University i New Jersey, USA. Han har tidigare utgivit bland annat »Diary of Moscow 1931-1939« (1996) och »Revolution on My Mind« (2006). »Stalingradprotokollen« är hans första bok på svenska.


Ur »Stalingradprotokollen«:

»Jag skulle också vilja berätta om hur vi blev avvinkade. Det är ett ögonblick som jag minns mycket väl. När folk tar avsked brukar det förekomma en massa tårar. Men våra mammor var stronga, helt enkelt väldigt. Mamma skriver i ett brev att det ofta kommer kvinnor som frågar: Anna Vasiljevna, ni som har vinkat av två döttrar och en son till fronten hur kan det komma sig att ni ändå är glad av er? Hon svarar att hon inte har uppfostrat dem till att sitta hemma.«
Nina Kokorina, 19 år, frontsköterska


»Tusentals människor dör i en befälhavares åsyn, men han kan inte ens tillåta sig att blinka. Ensam för sig själv kan han brista i gråt. Men om man så tar livet av ens bäste vän måste man stå där som en stenstod. Ett konkret exempel. Den 14 [oktober] rasade artilleriavdelningens blindering in. Nio personer klämdes ihjäl, men en klarade sig, fast han fick benen i kläm. I två dagar höll vi på och grävde fram honom. Han var vid liv. När vi hade grävt ut honom, rasade jorden igen. Tror ni inte att det skar i hjärtat? Det var hjärtskärande, men jag fick inte röra en min.«
General Vasilij Tjujkov, arméchef för 62. armén