Någonting är allvarligt fel med det svenska pensionssystemet. Ett system som innebär:
Att hundratusentals pensionärer idag hamnar under EU:s fattigdomsgräns.
Att pensionen blir mindre, ju längre du lever. Att många som arbetat heltid hela livet inte får högre pension än de som inte arbetat alls.
Att alla risker vältrats över på pensionärerna som vid behov får se sina pensioner sänkas automatiskt.
Att alla viktiga beslut om pensionerna fattas bakom lyckta dörrar i små slutna grupper.
I Blåsningen skildrar Inga-Lisa Sangregorio personligt och inträngande hur det har kunnat gå så illa med vårt pensionssystem, som tidigare beskrivits som juvelen i kronan vad gäller sociala reformverk.
Inga-Lisa Sangregorio är frilansjournalist och författare. Hon har tidigare bl.a. utgivit Den sista friheten: Om rätten till vår död (Fri Tanke 2016).
UR BOKEN
Jag vill skriva den här boken för att jag är så arg att jag måste dela min ilska med andra. När jag försöker bena ut vilka de viktigaste orsakerna till denna ilska är hittar jag en hel drös giltiga skäl. Här är de tre viktigaste: Det är en skam att så många gamla måste tillbringa sina sista år i fattigdom, detta i ett rikt land som Sverige där stora delar av befolkningen har kunnat se sina realinkomster öka osannolikt mycket de senaste decennierna. Det är en skam att ha lurat människor att tro att många års arbete skulle leda till en hygglig pension och sedan bryta mot det som med all rätt uppfattades som ett avtal mellan individen och samhället. Att på detta sätt bryta mot samhällskontraktet riskerar att rasera den tilltro till samhället som varit en så viktig del av svenskheten. Men det jag har allra svårast att förlåta är den enorma folkfördumningskampanj som varit och är en bärande del av det nya pensionssystemet. Inga-Lisa Sangregorio
SAGT OM BOKEN
Med sin bok Blåsningen har Inga-Lisa Sangregorio på ett personligt sätt visat hur pensionssystemet i praktiken gör äldre allt fattigare. Och att politikerna borde skämmas, be om ursäkt och göra om allt från grunden. Med sin orädda stridbarhet och vassa penna formulerar hon en rättmätig ilska som många känner igen sig i och också delar. - Ur motiveringen till att Inga-Lisa Sangregorio utsågs till Årets Senior 2019 av SPF Seniorerna. Intervjun med henne om Blåsningen är den mest lästa texten på senioren.se genom tiderna.
Inga-Lisa Sangregorio har som aktivist, journalist och författare med stort engagemang och skarpsinne angripit missförhållanden och samhällsorättvisor. Nu senast i boken Blåsningen har hon med lysande pedagogik visat att vårt pensionssystem är så konstruerat att arbetslivets orättvisor fortplantas och förstärks in i pensionsåldern. - Ur motiveringen till att Inga-Lisa Sangregorio tilldelades Jämlikhetsfondens hederspris 2019
Det är ingen idé att kika i det färgglada kuvertet från Pensionsmyndigheten. Jag rekommenderar i stället en klargörande och bitsk bok i samma rävröda färg: Blåsningen. Författare är Inga-Lisa Sangregorio, frilansjournalist, före detta byrådirektör och numera 82-årig pensionär. Hon är arg. Det blir man lätt när bedrägerier uppdagas. - Mikael Nyberg i Aftonbladet
Sangregorios bok är intressant och välskriven med sin blandning av personliga erfarenheter och en omfattande genomgång av tankarna bakom pensionssystemen och de beslut som tagits. Jag sträckläste den och förskräcktes över hur man kan utforma ett pensionssystem som kommer att göra merparten av befolkningen till fattigpensionärer. Målsättningen REJÄL PENSION på SAP:s affisch från ATP-omröstningen är sedan länge glömd och begraven. Nu gäller i stället Ty jag säger eder: åt hwar och en som har skall warda gifwet, men från den som icke har skall tagas äfwen det han har (Lukas 19:26). - Henrik Linde på lindelof.nu
Det är i rapporterna från politikens innersta rum som Sangregorios bok är som mest fascinerande och upprörande. Sangregorio återberättar hur det nya pensionssystemet mejslades fram i en extremt sluten, nästan bunkerliknande miljö, med 1990-talets finanskris klösande utanför. Lanseringen av det nya pensionssystemet blev en massiv fördumningskampanj, menar hon, där medierna, och framför allt public service, gjorde drängtjänst åt politiken i stället för att på allvar granska och ifrågasätta. Pensionssystemet är komplext och för de flesta av oss omöjligt att i detalj begripa. Men Inga-Lisa Sangregorios gastkramande berättelse bärs inte av enskilda sifferexerciser utan av förmågan att koppla både människan och hennes plånbok till politikens sällan skildrade vardagsarbete. - Gunilla Kindstrand i Svenska Dagbladet
"Rappt skriven och angelägen! Boken är en rasande uppgörelse med dagens offentliga pensionssystem, det som ersatte det gamla ATP-systemet juvelen i kronan i det socialdemokratiska folkhemsbygget." - Jan Hagberg, tidigare ordförande i Svenska Aktuarieföreningen, på Global Politics
"Inga-Lisa Sangregorio har med Blåsningen skrivit en knivskarp analys som blir till en svidande vidräkning med de ansvariga politikernas ljuskygga konsensus i denna pensionsfråga. [Hon] lyckas med skicklighet gå ner i invecklade pengaförvecklingar, procentsatser, fonders betydelse och bostadstilläggs- och bidragsfrågans vikt såväl som att hon med verbalt välriktade slag slår undan de floskler som garnerat anrättningen. Hon blottlägger hur pensionssystemet egentligen fungerar och hur det bäddats in i verbal bomull genom den metod myndigheten använder för att ge det förrädiska systemet trovärdighet och dölja det grundläggande ärendet. - Benny Holmberg i Tidningen Kulturen
Inga-Lisa Sangregorio är en kunnig, engagerad och skicklig skribent som pedagogiskt och humoristiskt beskriver alla de märkliga effekter och orättvisor som det nya pensionssystemet fört med sig. - Ina Blomster i Feministiskt Perspektiv
Sangregorios utmärkta bok [hon] tar sig an uppgiften med yttersta noggrannhet. Jag tänker mig henne som den perfekte medborgaren. Hon lusläser sina orange pensionskuvert, tar del av rapporterna, följer debatterna, går på seminarierna, sätter sig in i forskningen och låter sig inte passiviseras av det snorhala språket i de glansiga informationsbroschyrerna.
Någon gång emellanåt, när absurditeten blir omöjlig att härbärgera, träder hon själv in i debatten med tidningsartiklar och Facebookinlägg. På detta sätt har hon gett sig själv en lång historia i pensionssystemets skugga som ger boken liv och nerv. En särskild styrka är att hon utgår från det självupplevda, hur pensionssystemet påverkar både henne själv och vänkretsen.
Hon nöjer sig inte med politikernas och forskarnas medeltal, genomsnitt, komparationer och approximationer. I stället sätter hon oförskräckt fingret på varje siffra , som hon citerar Bertolt Brecht, och frågar sig: Hur kom den dit? - Urban Lundberg i Respons