Hon reste sig ur askan

Stina är en städerska som bor i Åkers styckebruk. Hennes liv
kan nog beskrivas som rätt trist, men en dag träffar hon Märta
och då förändras allt. Länge har Stina bittert gnetat på. Sparat
pengar till framtidskontot och drömmen. Nu börjar de två
istället tillsammans prata om allt skit de ser i samhället.
Äldreboendet med chefen som bara bryr sig om att dra ner på
kostnaderna, kommunalrådet som helt verkar ha tappat sin
ideologi, styrelseordföranden i bostadsrättsföreningen som
höjer hyran utan hänsyn till Märta som är sjukpensionär,
gympaläraren som är en mobbare och tyrann, Gunnar och
andra fula fiskar…
Snart blir de fler och nu börjar de fundera på vad de
kan göra själva för att få till en förändring. Stärkt av änglarnas
budskap och beskydd går Stina till handling. Ängeln Chamuel
visar henne vägen och förlåter henne när saker går överstyr.
För överstyr går det på ett ögonblick och våra hjältar befinner
sig strax i en galopperande händelsekedja.
Även om de andra inte förstår Stinas snack om änglar,
så följer de henne och tillsammans gör de skillnad. Om
skillnaden är bra eller dålig håller jag osagt.
“Alltså, var inte så jävla pk”, som Stina själv skulle ha
sagt.

HON RESTE SIG UR ASKAN är en rolig och brutal bok. Den
utspelar sig i en småstad och vi får följa dem som hamnat
utanför. Vi följer dem i deras mission att rätta orätt.

"Alltså, det känns rätt grötigt allting nu, tycker Stina, de har
börjat tappa greppet. Engagemanget har liksom svalnat, de är inte
speciellt fokuserade. Och så Märta som är så jobbig, hon känns mest
som en börda, man måste liksom släpa på henne. När de började
sin mission hade de ett så tydligt mål. De var så sammansvetsade.
Lyckliga att vara i den här gruppen. Starka i den gemensamma, goda
kampen. Nu har de två män fastbundna i källaren som man faktiskt
inte kan kalla onda och man får heller inte glömma den där clownen.
Engla och Kerstin var liksom helt rätt, men det här? Det här
känns inte lika rätt. Gubbarna i källaren … Andreas … Gunnar …
Håkan … Och nu rektorn … Det känns som att vi går runt och lever
i någon slags skum splatterbuskis."