Dampfröken tränar hoppsasteg utan framgång

1959 börjar jag på folkskoleseminariet. Jag vill utbilda mig till småskollärarinna. Men allt går inte som jag tänkt mig. Gymnastiklektionerna på seminariet blir en mardröm. Det är då jag inser, att jag inte är som alla andra. Jag kan inte lära mig att göra hoppsasteg och andra rörelser. Gymnastiklärarna gillar mig inte och verkar njuta av min klumpighet. Ni får följa mig under mina fyrtio år som lärare. Några glimtar från 1961-2001. Många barn med funktionshinder eller i behov av stöd passerar. Numera kallas de "bokstavsbarn". Även jag får en "stämpel" när jag möter en överläkare vid en psykiatrisk klinik på en tågresa. Att själv inte vara som andra kan ibland vara en tillgång. Det är lätt att få kontakt med barn som har liknande svårigheter. Detta leder fram till många härliga möten med barn och så småningom till en specialpedagogutbildning i Stockholm. Sjukdomen gjorde att det blev ett snöpligt och ofrivilligt slut på min karriär men med fina minnen i mitt hjärta. En gång lärare alltid lärare.