Milan Kunderas nya essäsamling är ett passionerat försvar av konsten, i en tid som, menar han, inte längre särskilt värdesätter konst eller skönhet. Kundera förenar känsla och tanke, idéer och historia på samma bländande sätt som i sina romaner när han här belyser den konst och de konstnärer som förblivit viktiga för honom och vars verk hjälper oss att förstå världen bättre. Han är en lika skarpsinnig läsare när han tolkar Francis Bacons målningar, Leos Janaceks musik eller Federico Fellinis filmer som när han läser romaner av Philip Roth, Dostojevskij och García Márquez bland många andra. Han lyfter också fram de enligt hans mening bortglömda författarna Anatole France och Curzio Malaparte, som han vill återge sin rättmätiga betydelse. (Den senares roman Kaputt gavs för övrigt ut av Albert Bonniers Förlag så sent som 2010.) En spännande väv av möten och samband uppstår i hans hågkomster av tidskriften Tropiques, som på 40-talet gav avgörande impulser för västindiska modernistiska intellektuella. I dessa både eleganta och provocerande betraktelser av möten mellan läsefrukter och gamla kärlekar känner vi igen Kunderas återkommande existentiella och estetiska teman, kring minnet och glömskan och exilens erfarenhet. Ett möte sällar sig till Kunderas tidigare essäsamlingar om litteratur och konst; Romankonsten, De svikna arven och senast Ridån (på sv. 2007). Hans senaste roman på svenska, Okunnigheten, kom 2002.